Acéphale Naïvité på Under Bron: PS/GC Launch party / Drawing down the moon sessions

Att bli måne, sammansmälta med föremålet för denna utommänskliga kärlek…

Den 4/1 har vi blivit inbjudna av Josefin Hinders att skapa vårt eget mikrokosmos på Under Bron i Stockholm. Drawing down the moon är en ritual och en åkallan till mångudinnan och hennes faser: jungfrun, modern och den gamla. I ett begränsat antal sessioner under kvällen, närmar vi oss tillsammans med en person åt gången, månens magiska hemligheter.

Verket är ett samarbete med konstnären Alina Chaiderov och dansarenMinna Berglund. I Launch party / Drawing down the moon session introducerar Acéphale Naïvité projektet Post-Spiritual Growth Consulting. 

POST-SPIRITUAL GROWTH CONSULTING 
PS/GC arbetar interdisciplinärt och terapeutiskt med konst som verktyg. I centrum för verksamheten står nutidsmänniskans inre och andliga välbefinnande, såväl som nya metoder att arbeta med och uppleva samtidskonst på. I ett samhälle där religionen fått lämna plats åt självhjälpsböcker, coaching, terapi, konsumtion, och tillväxt, verkar de andliga sidorna av livet många gånger förbisedda. I PS/CG använder vi bekanta format för behandling av kropp- och själ; frigörande behandlingar, sessioner, kurser och weekends, för att förmedla samtidskonst som istället för att bedöva söker ställa filosofiska och existentiella frågor, utmana tanke och intellekt, vända sig inåt och öppna dörrar till andra världar.

Arkitektur och excess

Den 2 februari 1662, vid angiven signal från impressarion, exploderar vulkanens mun i en våldsam eruption som skakar om hela Rom. Eldskenet är synligt med flera mils radie från ursprungsplatsen. Flammorna slickar de allegoriska statyerna över freden och fruktsamheten som placerats invid vulkanens mynning. Runtom berget löper en krans av kandelabrar, enorma bokstäver, L för Louis och M för Marie-Thérese är uppmonterade i varsin klockstapel på den Franska kyrkan, Trinitá de´ Monti som är belägen bakom den illusoriska vulkanen. Vulkanen är byggd för att fira nedkomsten av den kungliga arvingen, son till Louis den XIV. Tre månaders planering och enorma, men okända utgifter, resulterar i en timmes underhållning inför en andaktsfull och extatisk publik.

Barocken var de publika festivalernas tidsålder, olika delar av överheten kämpade för att övertriumfera varandra i grandiosa temporära evenemang. Ett nytt fenomen framträder, en arkitektur, skulptur, paradflottar, scenbyggen och kostymer som konstruerats för maximal publikförtjusning, men med kortast möjlig hållbarhet. Dessa typer av kreationer refereras oftast till som ephemera.  

Ephemeras och trädgårdar av detta temporära slag krävde hela arméer av specialister inom en mängd olika områden. Arbetet övervakades vanligen av en känd konstnär eller arkitekt, som formade sina egna arbetslag av målare, båtbyggare, vattenverksexperter, pyrotekniker, murare, snickare, musiker, koreografer, dansare, kostymörer, sommelierer etc. Det kunde röra sig om, hela arrangerade sjöslag till havs, enorma iscensatta processioner eller karnevaler som inkluderade teatrala massföreställningar, operor, hästbaletter och torneringar.

Somliga strukturer var menade att förstöras inför publikens ögon. Under kröningen av Ferdinand den III, uppfördes ett falskt stenslott, endast med syfte att demoleras under firandets sista dag. Varje kant av ”slottet” var besatt med bastioner, vilka stöttade upp allegorier föreställande de fyra kontinenterna med sina respektive djur: ett lejon, en alligator, en kamel och en häst. Vid kvällning den sista dagen sattes fästningen i brand, hela slottet exploderade plötsligt i flera bitar och blottlade ett högt rundat torn inuti. En skur av raketer sköt ut ur tornet och lyste upp natthimlen som om natten vore dag.

Excessen utgör en central del av Georges Batailles ekonomiska tänkande. Excess som i potlatchens förstörelseritual, en företeelse som tidigare existerade bland nordvästkustindianerna i Nordamerika, där olika former av överskott förstördes, brändes och raserades under festivalliknade former.

Enligt Bataille behöver samhället alltid finna vägar att förbruka sitt överskott. Förslösande och onytta är ett naturligt instrument för ett samhälle att göra sig av med sin negativa överskottsenergi, detta tvärtemot rådande klassiska ekonomiska föreställningar. Förslösandet och excessen har därmed en förlösande effekt som bör bejakas. Ephemera är en möjlig skepnad för denna energi att komma till uttryck.

För Acéphale är det bejakelsen av den gränslösa excessen som är målsättningen för våra återkommande nattliga sammankomster. Det är en fest på det allmänna för det allmänna, likt ett djur som börjat förtära sig självt. Må hela världen uppslukas av en arrangerad jättelik eld, för att sedan återuppstå. Stjärnorna och planeterna ska avvika från sina omloppsbanor, för att kollidera framför våra ögon.

CELL av Aurelia Le Huche

”För Institutet är strävan mot full sysselsättning det främsta sättet att förbättra samhället och främja Det. (Genom Det har vi bland annat kunnat sätta stopp för världssvälten, bota världshälsan, stoppa klimathotet, och skapa fullständig fred på jorden. De som säger nej till Det förnekar hungriga mat, sjuka från att botas, främjar miljöförstöringen och orsakar krig. Det:s fiender är också motståndare till tanken på att ge så många människor som möjligt chansen att få ut så mycket som möjligt av sina liv. Det:s fiender bör straffas.) Att varje medborgare ska inneha full sysselsättning och således bidra till Det utgör därför en stor del av Institutets Grundlag.

 Enligt brottsbalk §1974 är straffet för brott mot Institutets Grundlag följande: ”Fullständig isolering på obestämd tid. Detta för att den skyldige ej ska kunna påverka sin omgivning negativt och göra ytterligare skada på samhällskroppen. Institutet värnar om den värdegrund som föreligger Grundlagen och åtar sig fullt ansvar för att eliminera hot mot Grundlagen. Den fängslades dagliga rutiner styrs av Vakten. Lydnad är önskvärt, annars följer konsekvenser (se §1974B2).

Den fängslade kontrolleras regelbundet av hederliga medborgare, som när som helst kan lämna order om en daglig rutin. Detta eftersom Institutet förespråkar ett öppet och demokratiskt samhälle där delaktighet och medborgarinflytande är nyckelord. Den fängslade äger endast rätt till daglig rutin efter order från vakt eller allmänkontroll. Den fängslade äger endast rätt till avbrytande av daglig rutin efter order från vakt eller allmänkontroll.”

Hur känns makt? Är vi medvetna om den makt vi utövar i vardagen gentemot andra? Tar det emot att bestämma över någon annan eller väcks en hemlig njutning till liv? Vad gör makten med oss som människor? “CELL” ställer frågor kring hur individer påverkas av att bli tilldelade makt i det absoluta nuet. Det är samtidigt ett undersökande av kommunikation, en egen research i isolationens effekter och ett testande av konstnärens egna gränser.”

En interaktiv fängelsecell livestreamad från Stockholm till Göteborg. Den fängslade kan bara höra publiken/medborgarnas röster, och är tvungen att lyda de instruktioner och order som tilldelas henom.

"CELL" innehåller text av Ulrike Meinhof och musik av Simon Steensland.

Aurelia Le Huche är scenkonstnär verksam i Stockholm. I sina verk arbetar hon ofta med fokus på kropp och rum, och med politisk tematik. Aurelia står bakom den nystartade plattformen A N D R A S I D A N, vars fokus ligger på tvärdisciplinär och experimentell konst. www.andrasidan.org

Fabrikens mikrokosmos

”Fabriken är den mest konkreta, uttalat synliga och påtagliga plats som finns, och det är just den platsen som blir mytisk.”

Marguerite Duras, i samtal med Leslie Kaplan januari 1982, från ”Överflödet Fabriken/Fabrik ”

Ingen har skrivit om fabriken som ett mentalt tillstånd så som författaren och fabriksarbeterskan Leslie Kaplan. I sin poetiska nakenhet är Överflödet Fabriken oöverträffad. Boken är indelad i nio kretsar, liksom Dantes Divina commedia. Kan det vara så att varje krets representerar en timma, av det nio timmar långa arbetspass som Kaplan släpar sin kropp igenom?

Hon beskriver hur hon gör hål i föremål med en maskin, hur hon drar upp och ned spaken, nio timmar om dagen. På golvet är det papper överallt. Djupare och djupare sjunker de arbetade kropparna, ner i ett outsägligt, outtalbart intet. Fram träder en icke plats, en icke tid, ett universum som är slitet ut och in. Trots detta har Kaplan uppfunnit ett nytt språk för tala om det outsägbara, en erfarenhet som ligger inlåst inuti fabrikens svarta skåp."Man är i den, i den stora fabrikens universum, som andas för er skull".

Trots att den traditionella fabriken fortfarande existerar så lever vi alla idag i en annan sorts fabrik, till sin form och uppenbarelse fullkomligt olik industrialiserings tunga roder. Det är olika former av nytta, mätbarhet, optimering som utgör det moderna livets värdefullaste produkter. Det sociala är i sig självt en fabrik bestående av organisk vävnad, som ingriper, reglerar och stöter ut oönskade delar av sig själv utifrån rådande föreställningar.

Det löpande bandets förhärskande logik har flyttat in i oss. Hårda, obevekliga strama läppar griper tag i oss om natten, din kropp, ditt liv, din hälsa, din utbildning, din lycka är alla kvantifierbara storheter och därmed föremål för en evig jakt på bättre resultat.